2 månader sedan operation

Jag är fruktansvärt trött på knä-jäveln.
 
Jag har varit krasslig i snart 2 veckor, och när immunförsvaret är nere så gör knäet ont k.o.n.s.t.a.n.t. Det blir ilningar och dunk i benet dygnet runt, och jag har behövt ha kryckor vissa dagar.  Det gör mig galen att det aldrig slutar göra ont. Samtidigt kan jag inte rehaba något när jag är småsjuk, det går inte rent fysiskt, så då går jag runt och är super frustrerad/arg/ledsen/stressad. Utöver allt det här har jag en massa att göra i skolan. Det blir en ond cirkel alltihop.
 
Största delen av tiden går jag runt och känner mig som en avdankad 21-åring i förfall. Är varken i form fysiskt eller psykiskt, förut har jag iaf kunnat falla tillbaka på en stark kropp, vilket hjälper huvudet att fungera. Well, not anymore. Jag är inte van vid det här.
 
Fast mest av allt vill jag bara att det ska sluta göra ont så jag kan få känna att rehaben går framåt, och att jag inte sabbat allt.
 
Jag fick iaf träffa Knas-Klara en stund igår, det var lite mysigt även om det var snorkallt.