Ett gruskorn.
Litet, men som står emot allt från skosulor, dubbade däck och väderomslag.
Litet, och nära omringad av likasinnade. Så nära, men med en hård, skadad och ojämn barriär mellan kropparna, ogenomtränglig.
Ett skal som skyddar från allt, och när det brister av för stort tryck
splittras den till minimala dammkorn som sprids med vinden. Ett hårt skal som höll inne det som de andra gruskornen ville dela, men som var för stort för att släppas ut.
Det upplösta skalet resulterade i att inget blev kvar, inget kunde hållas ihop längre och ett korn som från början var en i mängden, var helt plötsligt borta. Utan notis.
Ett gruskorn, litet, med oanade krafter på insidan, uppehöll sin barriär, tills den blev sin egen död.

Gruskornen är Du och Jag.

Måla inte väggarna, slå in dem,

lås inte, lås upp och släng nyckeln. Dela med dig av vem du är, och du dör som en egen individ, inte som en i mängden. Du blir ihågkommen.

Och framförallt, du blir älskad för den du är, inte för någon du försöker vara. Barriären skapas endast för att du har för mycket inom dig som du inte kan kontrollera, barriären gör dig till en ny människa. En spegel av det du anser är idealet, men när den brister. Då har du inget kvar.