Jag har en mamma och en pappa, big surprise =)

Min mamma är också en träningsnarkoman och det är lite jobbigt att leva tillsammans just p.g.a. av det! 90 % av allt vi pratar om har oftast något med träning eller kost att göra. Sedan gör hon massor med saker som andra mammor gör, ”plocka ner disken!”, ”kan du hänga tvätten?”, ”Imorgon ska vi äta…” osv.
Sedan är det hon som står och skrattar åt min blogg på sitt jobb (observera att hon jobbar i reception), dessutom borde hon ha smäll på fingrarna eftersom hon läser på sin arbetstid, Fy!  Måste nämna att hon inte är ett dugg teknisk och ibland försöker lösa problem på ett något… udda sätt.
Rygglyft på gympan =)

Pappa är ett motorfreak, allt som är på hjul och låter *brum* är asroligt och vad jag förstår det så är han awesome på bilar eftersom alla vill ha hjälp av honom. 
Eftersom mamma inte är problemlösare så är det pappa som väger upp den biten, fast om han säger att han ska lösa ett problem så blir det oftast förseningar eftersom alla ringer och vill ha hjälp av honom och han säger ja till allt.  Ibland ska man praktisera ”hej jag är nej-sägare”, men typ.
Det är utav pappa jag fått min logiska del av hjärnan, och som mormor sa till mamma ”Det är tur att hon har fått Anders hjärna!”, kan inte annat än hålla med! (a). Men eftersom vi båda tänker rätt lika och tycker att det är man själv som är bäst och att man har rätt så blir det ofta väldigt högt ljud när vi ska prata/bräcka varandra vid matbordet.

Egentligen spelar det ingen roll vad jag skriver om dem, det är mina mama och papa! Och jag kommer ihåg vad man sa när man var liten "förlåt för att jag finns, det är erat fel!", och det har jag inte sagt på aslänge. Dessutom skulle jag inte säga det en gång till, för om jag ibet hade funnits skulle jag ha skällt på dem =)