Deformerad smärta

Okej, jag kommer låta som den tristaste bitterfittan i hela världhistorien, redo att slänga sig ut framför ett tåg som en annan tarzan, i det här inlägget.  Men jag behöver ventilera.
 
Men iaf, jag har sedan jag gick i 6:an haft förbannade finnar, och ja, från början var de väl oskyldiga och klämvänliga finnar som var hanterbara. Dessutom fanns ju förhoppningen om att de skulle försvinna, det är ju bara lite tonårsacne liksom. Jag saknar att ha den förhoppningen, för det är liksom inte tonårsacne längre, för den borde ha börjat tackla av för längesen, men icke. From i 8:an har jag haft acne-cystor, sådana här trevliga finnar som ligger under huden och som inte går att klämma. Att man samtidigt får höra av människor (sådana som knappast haft en finne en enda gång) "Pilla inte, det blir ärr!" gör att man vill slå in pannbenet på närmaste tänkbara individ. GE MIG EN KNIV SÅ JAG KAN KARVA UPP SKITEN, ge mig hur många ärr som helst, bara smärtan försvinner av den enorma spänningen som blir i huden. Förövrigt var det så jag spenderade min morgon, med en nål i badrummet där det är sjysst belysning.
 
Det är hemskt att acne kan påverka självförtroendet till den grad att man vissa morgnar tänker "Vad skönt, idag behöver jag inte visa mig bland folk". Det finns statistik på att personer som lider at svårare typen av acne är mindre sociala till följd av det. Det är hemskt, och jag känner igen mig.
 
Jag avslutade min 4 kur antibiotika, där varje legat på 6 månader (fatta hur mkt antibiotika jag fått i mig under dessa år...), och jag avslutade den sista precis innan Portugal. Ångesten att ta det sista pillret var enorm, för jag visste att det skulle komma tillbaka, och självklart hade jag rätt. Sedan dess har ja haft några stycken, men nu har det kuliminerat ordentligt. Inatt har jag vaknat en miljon gånger av 4 inombordare jag har runt munnen, där den ena ligger så nära läppen att den ser ut som att den varit med om en botoxbehandling som gått snett, vilket har gett den ett deformerat utseende. Det gör ont att äta, det gör ont att prata, det gör ont att le, jag ser misshandlad ut och jag har inlett ett kyssförbud. (som den andra halvan iofs inte vet om än, men iaf)
 
Jag är inte bitter, jag tycker bara det är orättvist att jag dragit den fetaste nitlotten i det genetiska lotteriet ever och jag aldrig känner mig fin för att det gör så ont, och jag är smärttålig. Och vad gör jag när jag mår dåligt? Tränar ännu mer, det är ett fantastiskt sätt att bli av med aggressioner ska ni veta. Men eftersom jag är som jag är så vill jag alltid tro att det finns en lösning, och jag googlar, googlar och googlar. (Pratar med läkare också iofs). Så jag trodde för ett kort ögonblick idag mig ha hittat en lösning, ventilerar, ringer upp och kollar hur det är, och självklart får jag höra att den behandlingen har ersatts med ett P-piller som ger samma effekt och dessutom hjälper mer. Thanks.
 
Okej, problemet är att jag inte tänker stoppa i mig hormoner, och det verkar som att det är det enda som kan hjälpa mig. Under våren har jag haft ett flertal duster med ungdomsmottagningen vad gäller just hormoner och att min kvinnlighet (läs menscykel) är helt upfuckad, och att jag därför vände mig dit för att få hjälp. Så, jag kliver in där och de basicly kastar p-piller på mig, som en universallösning liksom. Jag är nog en av de jobbigare människorna de har där med tanke på att just deras uppförande triggade igång en diskussion som aldrig tog slut, och att de hamnade i en jävligt obekväm situation där de blev ifrågasatta när de inte hade några svar.
 
Jag vill inte äta hormoner, jag känner inte någon som mått bra på p-piller, och det skrivs ut vind för våg till alla kvinnor som har problem med något, och jag lyckades efter många samtal få en nuva-ring (med lägre hormondos) som skulle återställa hormonbalansen i min kropp, eftersom både acnen och menscykeln beror på katastroftillstånd hormonmässigt. Jag hoppades att det skulle fungera, jag hoppades som aldrig förr. (Vad är det här med att alltid tro sig hitta en lösning, hoppas att det ska fungera av hela sitt hjärta, och sedan få den spolifierad? Destruktivt värre). Fast den där jäkla ringen var bajs, på riktigt. Jag mådde illa så jag inte kunde äta,  var trött, var aldrig genuint glad, magsmärtor, blödde konstant, grinade för ingenting, kände mig värdelös, blev äcklad av allt, bröstsmärtor och aknen blev värre. Ringjäveln åkte all världens väg när jag inte orkade längre, Yey! Därför är jag inte sugen på att testa ett nytt hormonpreparat där det inte sker någon som helst "check-up" av hur man mår, eller hur kroppen mår, för det är tydligen inte viktigt så länge preparatet åtgärdar det som inte fungerar.
 
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag sitter fast i ett ekorrhjul där lösningen alltid återvänder till någon form av p-piller med tanke på att de andra metoderna inte fungerat, och jag kan inte förmå mig att stoppa i mig sånt, det går inte, även om de kanske skulle kunna hjälpa mig med två flugor i en smäll. Sen att P-piller är fruktansvärt oavsett är något annat, men det skulle jag kunna skriva en hel uppsats om.
 
Därför överväger jag Roaccutan, även om jag inte vill, för där blir man uppföljd med både blodprov flera gånger och möten under kurens gång, och det rättar i alla fall till de hemska bölderna utan hormoner. I really can't believe I said that.
RSS 2.0