Det var vila på schemat egentligen, men på kvällskvisten, efter att vi ätit middag, så blev jag otroligt springsugen. Jag kände att kroppen egentligen ville vila, men oj vilken tur att jag bestämde mig för att sticka ut iaf.

 

Jag kommer inte ihåg senaste gången jag sprang utan att känna någon smärta i knän, benhinnor och vrister, och idag var jag helt smärtfri, utan något preparat i kroppen förutom Lasagne. Ni fattar antagligen inte vilken jävla lycka det var. Jag hade ett sådant galet flow, kände mig hur fräsch som helst i hela kroppen och löpsteget blev allt längre och längre. Det sprutade endorfiner.

 

Jag blev inte trött, och jag hade största leendet på läpparna ever genom hela löpturen samtidigt som Nickelback dunkade på i lurarna. Inte ens sista helvetesbacken upp till radhuset kändes jobbig, allt bara gick som på räls!

 

Slingan jag springer är ca 5,4, och vid 5 km kollar jag alltid klockan, och när jag gjorde det den här gången trodde jag inte mina ögon. Jag var tvungen att stanna för att kolla ordentligt. 25.08. Då har vi noterat personbästa för i år, och för alla andra år på 5 km. Lyrisk tjej vid tangentbordet!