Jag har precis sprungit den värsta milen i hela mitt liv.

Som sagt, träning inför midnattsloppet varje söndag + intervallträning 3 gånger i veckan på gymmet. Fy fan. Jag tror jag hittade någon form av tröskel idag när vi sprang ågestaspåret.

Det var mycket varmare än förra veckan, och jag bestämde mig för att dra ifrån mamma redan vid ca 5 km för att testa lite gränser. Guess what, jag hittade en gräns. Och visst, jag grejade milen på 54.43, men jag såg vita prickar framför ögonen och benen skrek efter syre samt skakade oavbrutet. Jag trodde allvarligt talat att jag skulle koka sönder av värmen och att lungorna skulle hoppa ur kroppen på mig.

Första varvet är 6 km, andra 3.3 km och det sista 1 km, och det som dödade mig var 3.3 varvet då det finns en stigning på ca 200 m, och att då veta att man har ca 3 km kvar är inte roligt.

Hör du att det gör ont, höj musiken. Vi får se om jag kan gå imorgon. Mina stackars benhinnor är voltarenade och tejpade, naaaw.