När du ger allt, och det äntligen räcker till, en obeskrivlig känsla

Jag nailade talet igår. Jag gjorde det. Jag var sjukt nervös/självmordbenägen/hade ångest.

Elin och Denise var också grymma, vi var grymma tillsammans.
"jag ångrar att jag satte er tre först, ni hade så otroligt hög nivå" - lärare

Man får betyg på en skala, 1-10. 9 är det "vanliga" MVG:t, och MVG10 är det bästa man kan få, och dem är tydligen sparsamma med dem. Jag fick ett MVG10, JAG, det går inte in i mitt huvud.
Jag höll på att avlida. Jag gjorde det jag hatar mest, jag pratade om personliga grejer jag egentligen inte vill berätta för alla andra, jag ställde mig där ensam och pratade i 5 min med en otrolig ångest, och presterade det här. Undrar hur många gånger man måste få detta rakt i ansiktet för att förstå att man är bättre än vad hela tiden intalar sig själv.




Det var en sådan enrom urladdning när jag hållit det förbannade talet. Det kändes som att ett ton, minst, bara försvann från axlarna, tröttheten kom i kapp efter att ha sovit jätte dåligt och ångesten försvann. Helt galen känsla och skallen var helt tom.

Det är helt klart en av de värsta grejerna jag gjort, definitivt.

Dessutom började grina under Denise tal. Hon var så jäkla modig som berättade en sjukt personlig grej som hon annars inte vill prata om. God, det brast alltså. Berörde det? Hell yeah!

Elin däremot sa bara att vi var dumma i huvudet... Men så är det Elin vi pratar om också =)
RSS 2.0