minnesstund

Aulan var fylld av elever och lärare på minnesstunden. Det var kollektivsorg från början till slut. Rektorn höll ett opersonligt tal, utan att visa en enda känsla. Några sjöng, ett bildspel visades, Annie (lärare/coach) höll ett tal. Det talet var tvärtemot rektorns, och det var väl under det som de flesta bröt ihop?
Hon tog upp sitt första minne av honom, och det minnet var nog det som de flesta hade av honom. Han + gitarren när vi i ettan var och tältade. Han förtjänade inte att dö, det finns andra som skulle förtjänat det ödet något mer än vad han gjorde.

Det som slog mig var att killarna i det här läget visade känslor? Det brukar inte vara okej enligt vissa underliga principer i samhället. Jag kände inte han som gått bort något vidare bra, men att se raden av killar framför mig med tårar i hela ansiktet, utan att dölja det, påverkade mig. Det är okej att sörja, även om aulan blev en helt annan plats, en helt annan värld, som försvann så fort vi klev ut genom dörrarna.

Där inne satt vi i 45 minuter, och jag var så otroligt glad under hela den tiden att Denise och Elin satt bredvid mig och att ingen av dem saknades. En stol kunde ha varit tom. Man får nog inte säga såhär, men jag är glad över att jag inte var en super nära vän till honom, det hade varit för jobbigt. Att gå varje dag där någon saknas.

Det är i sådana här lägen man får dåligt samvete över att man inte uppskattar livet mer, & att det kan ta slut när som helst, helt oavslutat.

Innan lovet sa en kompis på skoj något i stil med, "vi kanske inte syns efter lovet, någon kanske försvinner", mindre roligt när det blev sanning.
RSS 2.0