-

Jag har varit på gymmet och sprungit av mig, men jag vet fortfarande inte vart jag ska göra av tankarna. Dem snurrar runt som en annan planet runt solen inne i min skalle.

Det finns saker som jag stör mig på, väldigt många, och speciellt att inte lyckas. Men det finns en sak som är värre än att inte lyckas, och det är att FÖRSÖKA lyckas till max och att man lägger ned så otroligt mycket tid på det, men resultatet är inget annat än "okej". Om det man vill lyckas med också är något man egentligen behärskar, men som inte kommer ut vid rätt tillfällen, känns det så jävla hopplöst.

"Jag kan!", ja, men bara när du inte behöver visa det. Det är så otroligt jävla surt. Jag kan matte, jag kan fysik, jag kan... mycket mer än det? Men vafan, jag vill lyckas i dem ämnena, och gud vet hur många timmar jag lägger ned på just dem två ämnena, ändå blir det bara "okej", på gränsen till dåligt. Samtidigt hör du lärarens röst klinga i huvudet "det här är enkelt!" & "det här är inte svårt!". Jo, det är svårt som in i helvette, så ta din jävla whiteboard penna och stoppa upp någonstans, gå härifrån jag vill inte se dig mer. Ändå så står dem där framme och flinar en rakt upp i ansiktet och man själv ler tillbaka.


Varje dag är det en jävla hets om betyg, och hur mycket jag än vill skita i betygen så går det inte. Du kommer inte hem en enda jävla dag utan att ha tänkt på betygen minst 10 gånger. Vad spelar betyg för roll egentligen? När du lyckas har dem en positiv känsla med sig, men om det skiter sig totalt blir det bara ett straff som ligger och gnager i huvudet. "Jag kan ju inte? varför försöka så mycket?"

Sedan försöker man lite till, och det går ändå inte, för man kan ju inte? och det är ju så lätt? Och dem där skithögarna som inte pluggar något men ändå får bra betyg? Ja, dem gå och hänga sig. "oj, 5 minuter kvar till provet, kanske är dags att börja plugga?" Fuck you.

Jag hatar systemet.
RSS 2.0