So, jag har alltid haft megaproblem med benhinnor, överspända vader och kassa vrister + ledband som gjort att jag belastat knäna snett. (Nu har jag inte ens något korsband i ena knäet, för det tyckte fröken var bra att dra av, vem behöver det liksom. Helt överskattat.) Jag har mer eller mindre alltid gått runt och haft ont i mina stackars ben, och när jag väl har sprungit så får jag sjukt mycket mjölksyra i benen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Mamma och jag har haft en teori att jag har för liten syretransport i förhållande till benmusklerna (Idag mäter ett lår omkretsen 60 cm, jämfört med mitt midjemått på 69 cm... Sjysst midja-lår-ratio?), men alltså, jag tror inte på det längre. 

 

Jag har alltid vetat att jag haft rätt kass blodcirkulation i vaderna, och mina fötter är alltid kalla. Mjölksyran har i så fall berott på att blodet inte orkat "åka upp" och syrebalansen blivit negativ. Min naprapat som jag gick hos förut sa att det berodde på att vaderna är så spända hela tiden? När jag drog på mig mina fina kompressionstrumpor en stund innan jag skulle springa så riktigt kände jag hur dem pressade upp blodet, och både vaderna och fötterna var genomvarma efter 15 min, och då hade jag inte ens hunnit börja springa. 

 

När jag väl började springa hade jag inga känningar (?!) i vaderna, och jag upplevde inte alls samma mjölksyra? (förutom i värstingbackarna då) Samtidigt kändes benen lättare och inte som två uppsvällda, blodfyllda stockar som dunsar fram... Jag upplevde en stor skillnad, även om inte själva löpningen gick snabbare. Är det det här som kallas blodcirkulation, eller har jag missuppfattat något? I like it a lot!

 

 

Nepp, det gick inte fort idag, men jag försökte lära mig det jag verkligen inte klarar av: att hålla ett jämnt tempo... Well, det gick väl sådär va?

 

Nu får vi se hur vaderna mår imorgon, det är liksom det riktiga facit.