Efter en stört jobbig natt med knappt någon sömn alls, jobb från 06.30 - 14.30, tågresa direkt efter och ösregn väl framme i Göteborg kändes en mil jävligt långt och att man inte ens skulle ta sig runt banan några timmar senare. Och regn, regn, regn...

Jag hade tänkt powernapa lite på tåget, men efter att ha satt igång Betnér i telefonen var det fan omöjligt, och jag skrev en reminder till mig själv: sätt för i helvete inte igång Betnér när du bokat "tyst vagn". Det går inte att skratta diskret.

Men, efter att nästan ha missat starten pga. av att människorna vi tog sällskap med från hotellet, som sade sig veta vart starten låg men som inte hade den blekaste, så var pulsen uppe på ca 150 redan då eller något, och oj vad man inte behövde de där extra 5 km vi fick gå innan... Sjysst uppvärmning liksom.

Det kanske var bra, för stressen väckte mig, och mamma och jag bokstavligt talat hoppade ur överdragskläderna och slängde in dem i en buske med 5 min till start och rusade sedan till starten i lera och regn. På med pulsbandet, knyta skorna, rätta till tuttarna, telefonen fastspänd på armen, starta spotify, *PANG*, starta pulsklockan och iväg.

Fine, jag är van att ha ont i mina benhinnor, men det här var något nytt. Efter några kilometer brukar det värsta lägga sig, men nu blev det galet mkt värre. Vaderna typ låste sig/krampade, vilket gjorde att jag inte kunde ändra vinkeln på fotlederna överhuvudtaget?! Har aldrig varit med om något liknande! Med detta följde ju att allt blev jäkligt dunsigt då foten landade rakt upp och ner på marken hela tiden --> knäont.

Här går det att skilja på människor och människor. Vissa skulle ba, nej, nu pallar jag inte, nu skiter jag i det här. Jag blev mest förbannad och tänkte "KROPPJÄVEL, NU FÅR DU FAN SPRINGA SNABBARE SÅ DU KOMMER I MÅL NÅGON JÄVLA GÅNG SÅ LÖSER VI SMÄRTAN SEN". Det är bara gilla läget och pinna på som bara den.

Jag hade planerat att gå i en backe som var utmärkt på banskissen, en stigning på ca 1,5 km, vilket är långt? Men eftersom jag var arg på min kropp så tyckte jag att den kunde springa där med. Blodsmak, yes. När man var på högsta punkt hade man ca 2 km till mål, och rätt mycket nedför. Precis när jag började få lut nedåt så kommer Euphoria i lurarna "We're going up, up, up...", och min första tanke var väl typ "Fuck no, I'm going down, down, down".

Sista kilometern till mål gick självklart i segt lut uppåt, skönt. Med två betongklumpar till ben tog jag mig i alla fall i mål. Straxt efter mig kom mamma, och jag höll typ på att ramla ihop pga. vaderna, dem krampade konstant, och på varje smärttopp försvann typ min röst eller nåt för att dt gjorde så jävla ont. Så jag stod väl dubbelvikt ett tag där efter målgång. Behöver jag säga att vi tog en taxi tillbaka till hotellet där vi kämpade oss uppför trapporna och bort till vårt rum?

Men, fy fanken va nöjd jag är?! Det kändes mycket bättre än i Stockholm, jag hade ett otroligt jämnt tempo rakt igenom (vilket jag har galna problem med?) och tog inte ut mig konditionsmässigt på samma sätt. Jag får acceptera att min kropp inte pallar springa snabbare, även om konditionen finns där, och det gick ändå snabbare än förra veckan.