Det är så knäppt att en människa som jag bara pratar med ibland kan få en att se ljuset i den långa, långa tunneln.
Han påminde mig om vad jag ville, han påminde mig om mitt mål utan att han ens vet om det.
Helt jätte konstigt, men så är det, och jag är jätte glad för att det hände.

Nu har jag en plan, en bättre plan än vad jag har haft på jätte länge. Det känns lite bättre. Det fick mig att ha mål inför sommaren. Jag ska ta det där jävla körkortet så det blir av, jag ska ta mig igenom den där äckliga teorin så jag slipper tänka på det. Sedan ska jag övningsköra tills mamma och pappa spyr på mig. Jag ska klara uppkörningen som jag hatar så in i helvete.

Tack för mig.