Man kan väl inte säga något annat än att det var en bra festival igår.
Bortsett från en sak... Tjejen som stod bakom oss skrek hela.tiden. Och det var inget sådant där litet fjortis skrik, det var ett ljust, starkt, långt och höll på att krossa alla glasfönster inom 1 mils radie. Fy fan. Både mamma och jag var döva efteråt. Den där tjejen skulle ha haft en fet smäll på käften och ett inslaget pannben.

Sedan var det jäkla intressant att EMD hade ett tre timmar långt förband innan sig (a)
Nej, skämt åsido.
Men man märker verkligen på publiken när det är något som "går hem". Rebound = typ dött, samma sak med love generation. När Anders Fernette gick på vaknade alla till liv igen. När det var de sista tre artisterna kvar, dvs Darin, Ola och EMD så var publiken rätt "lugn" eftersom vi stått och lyssnat på ballader. När Darin sjöng blev det väl rätt livat, men han är liksom så perfekt och gör allt fläckfritt, boooooring! När Ola gick på så vet jag inte vad som hände, men när man inte hör artisten sjunga för att publiken överöstar, då är artisten omtyckt!

Och sen kom EMD! Sist som vanligt, bäst som vanligt. Då blev det livat, högljutt och en extrem glädje bröt fram hos alla. Helt otroligt. Man får sådan energi. Äh, det går inte att beskriva dem där tre hoppetossarna förutom att dem är sjukt bra =)