Mitt samtal sög...
1. betygsomdömena stämmer inte, man skulle få MT om man var över G, och jag tycker att om man fått över g på alla prov så ska man få ett MT? Och dessutom i datakunskap fick jag bara T, fast jag haft mvg på proven... Det är som om lärarna inte orkar kolla vilket betyg man egentligen ska ha, utan bara sätter ett T för att det går snabbt.
2. Saied är ett pucko som inte fattar någonting som sa att allt var mitt fel.
3. Jag hatar skolan ännu mer

Det jag blev mest sur över var att allt som jag och mamma tog upp, som matten och engelskan osv fick han till att det var mitt fel!? Ja, men det är mitt fel att Vivianne inte kan undervisa engelska, så jag ska säga till henne varje lektion, och det är mitt fel att Javier pratar tyst i matten och då måste jag säga till honom. Och eftersom jag inte förstår matten som han håller på med så är det ju mitt fel och jag måste lösa det. Det är för fan inte elevernas fel att läraren inte kan undervisa?!

Sen så tyckte han att jag inte pratade på människokunskapen? Nej, för jag pratar inte i klassrummen, that's it. Mitt val, jag valde lägre betyg i grundskolan mot att få slippa prata. Och det var ju tydligen mitt fel också, eftersom det "bara" är att prata -.-'

Sen så frågade han om jag kan skriva?
Men hallå, såklart att jag kan skriva, jag har gått i skolan i nästan 11 år!

Sen var det massa mer skit han sa också. Han började peka ut vilka tider jag skulle gå på stödmatten(?), där går elever som inte förstår matten, jag förstår, bara det att Javier suger på att lära ut nya grejer! så jag tänker inte gå där. + att vi sitter och pluggar avrje rast för att hinna ikapp i de andra ämnena, så det finns ingen tid.

Sen frågade han om jag tar ansvar för mina studier och kan planera?
Ja, jag pluggar whole the time, och då sa jag som jag skrivit på lappen man skulle fylla i "jag pluggar hela tiden, men nu har jag faktiskt börjat äta igen"
Fast han fatta nog inte. Och mamma sa att jag valt bort allting förutom skolan, och Saied ba "men ditt sociala umgänge då?" Vilket? Jag har inte det längre förutom i skolan med kompisarna där, för jag HINNER inte med det.

Vet inte hur många gånger vi fick säga att tiden inte räcker till -.-' Sen återkom han ockås till att jag måste prata? Fortfarande så är svaret nej. Sen börja mamma prata om att hon inte var rädd för att gå och prata med rektorn om det här osv, då höll jag på att börja garva, för hon var hur seriös som helst och saied satt typ och skratta? Man, han har problem! Psykolog?

Sen frågade han om det var något mer jag behövde? Då hade jag lust att säga, ja, en pistol med några kulor i så jag kan sätta en i pannbenet på alla lärare som jag inte gillar. Men det sa jag inte. Då hade han väl sagt att det var mitt fel att jag ville döda dem och skulle in på psykhem eller sluten ungdomsvård eller nåt.

Kul utvecklingssamtal? Nej
Orkade någon läsa? Nej